Vi använder cookies på webbplatsen för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt. Mer info.

Stäng
Sök Meny
Du är här:
Om Fotoskolan STHLM

Historia

När den världsberömde fotografen Christer Strömholm startade Fotoskolan 1962, var det utifrån att bilden skulle vara i fokus. Det är den fortfarande. Den stora skillnaden är att det numera i klassrummen säger plingeling oftare än klick. Välkommen till Sveriges modernaste fotoskola.

Den digitala kameran erbjuder en mängd möjligheter. Vi kan välja mellan nostalgi och låta slutaren ackompanjeras av ett klick som påminner om den analoga eran, eller låta den säga plingeling – när vi förevigar vad det nu är vi vill spara i bild. Festen, sommardoppet, födelsedagen eller "dagens outfit".

Ville man bli fotograf när det sa klick, då var alternativen inte särskilt många. Under 50-talet gick man antingen i teknikfixerad yrkesskola eller i lära hos någon fotograf. Svensk fotografis absoluta nestor, Christer Strömholm (1918 – 2002), ansåg att det även borde finnas en utbildning som handlade om något mer än att blanda till mörkrummets magiska vätskor, slutartid och absolut skärpa. 1962 gjorde han någonting åt saken och startade tillsammans med filmaren Tor-Ivan Odulf kursen "Fotografisk formgivning" i Kursverksamhetens regi.

Fotokursen vände sig varken till tekniknördar eller killar som var intresserade av att plåta brudar i motljus, utan till dem som ville prata bild. En slags bildens psykoanalys, eller bildanalys helt enkelt. Inspirationen till upplägget hade Christer Strömholm fått från sin tid som student vid Otto Steinerts "Fotoform" i Tyskland. Men också från möten med fotografer som Henri Cartier-Bresson, Brassaï och Edouard Boubat. För dem hade Christer visat sina bilder och fått höra både det ena och det andra. Om hur han borde ha gjort istället. Vad som var bra, och vad som var mindre bra. Kloka ord helt enkelt, från de som visste vad det handlade om: att skapa djup, innehåll och dramatik, att skildra närhet och skapa form – på ett litet vitt papper. Under 50-talet var fotografi någonting som framförallt killar sysslade med. Undantag fanns förstås. Och särskilt om man backar till tidigt 1900-tal, då det var modernt att bege sig till fotoateljén för att bli förevigad i finkostymen. Då var det inte helt ovanligt att det stod en kvinna under det stora svarta skynket. På den tiden fanns det inte ens film, utan ljuset fångades upp och fästes på en ljuskänslig glasplåt.

Ju mindre kameran sedan blev, och ju snabbare film vi fick – desto mer fick vi se på bild. Ta bara Strömholms egna skildringar av de transsexuellas dekadenta liv vid Place Blanche i Paris, de bilderna hade varit omöjliga att ta med en kamera som vägde multum och slutartider som krävde att folk stod stilla i en evighet.

Kursen "Fotografisk Formgivning" utvecklades snart till en utbildning, och 1962 kunde Christer Strömholm titulera sig rektor för Fotoskolan. Men vad lärde man sig egentligen?

– Ja, en återkommande sak var "skjutskolan". Det gick ut på att man varje vecka fick en uppgift som man skulle lösa. Uppgiften bestod alltid bara av ett ord eller två, som mopedbud, socker eller vitt ägg mot vit bakgrund. Så skulle man plåta det där. Sedan var det redovisning, och då fick man poäng. Vid slutet av terminen summerades poängen och låg till grund för ett omdöme. Vad som var typiskt för skolan var kunskapsredovisningen. Man skulle svara skriftligt på frågor om politik, samhälle, sport och kultur. Att läsa tidningarna var självklart, likaså att lära sig språk, berättar fotografen Anders Petersen, en av de drygt 1 200 som utbildades vid skolan under Strömholms period, som varade fram till 1974. Strömholm var alltså före sin tid. Att fotografen kunde uttrycka sig på fler sätt än via bilden, tyckte han var A och O.

Egentligen är det lite ironiskt att just Christer Strömholm startade fotoskola. Själv var han nämligen en rätt så dålig kopist. Vilket innebar att han var beroende av kopister med fingertoppskänsla. En av dem som vaskat fram mången Strömholm-bild är Håkan Elofsson, som själv har avlägsna platser och vemodig tango som favoritmotiv.

– Christer hade ju förmågan att vända nackdelar till fördelar. Han gillade inte att hålla på där i mörkrummet, han var ju en usel kopist, så han överlät till oss kopister att tolka och hitta nya beskärningar, minns Håkan.

Fotografins historia är en omtumlande och spretig berättelse. Fotografi är ju inte en sak. Fotografi är allt från privata minnen till ett arbetsredskap i vetenskapens tjänst och ett konstnärligt uttryck. Och tusen saker till. Att fotografin är så mångfacetterat är ju förstås något positivt. Men jösses vad det har lett till bråk.

Att använda sig av färg till exempel, för att skildra verkligheten, var under 70-talet som att svära i kyrkan. Färg var glättigt och ytligt, något som hörde hemma i reklamen och modet. Dokumentärt var lika med svart/vitt. Punkt slut. En regel som gudskelov Lars Tunbjörk gav blanka sjutton i. Under tidigt 80-tal började han vända kameran mot verkligheten, laddad med färgfilm. Allra helst vände han dessutom kameran mot det där som utspelade sig vid sidan av. Istället för att sätta den vackra röda sommarstugan med vita knutar i fokus blev kraftledningen bakom knuten till huvudmotivet. Tunbjörk skildrade stormarknader, vägkrogar och folkhemmet med en sådan uppriktighet att livet nästan blev svårt att leva.

Ännu rörigare blev det längre fram, på 90-talet, när konstnärerna lyfte kameran. Annika von Hausswolff gjorde iscensatta brottsplatsbilder. Miriam Bäckström fotograferade av Roy Anderssons scenografier. Maria Miesenberger använde sig av familjealbumets gamla bilder och Stig Sjölund kombinerade fotografier, som var fel i färgen, med objekt – som en vattenslang. Och i modetidningarna dök det upp bilder som var så suddiga att man inte såg kläderna. Heltokigt, tyckte många traditionalister inom fotografin. Det digitala förfarandet upplevdes också som ett hot. Aldrig i livet att en dator skulle få ersätta mörkrummets trygga vrå. Ett äkta fotografi var skapat med hjälp av silvernitrat. Men, hur det gick med den saken, det vet vi ju.

Idag är Christer Strömholm ett världsnamn, trots att han var kass i mörkrummet. På auktionshuset Bukowskis har hans bilder ett utropspris på 40 000 kr. Och när det härom året visades en Christer Strömholm-utställning i fotografins huvudstad Paris, så invigdes den förstås av självaste kulturministern.

Fotografi är som bokstäver. Med dem kan man skriva trista manualer, heta kärleksbrev, politiska manifest, bestsellers. Ja, du fattar. Vad som helst är möjligt!

Skribent: Karina Ericsson Wärn

Läs mer om Christer Strömholm