– Jag märkte att det gick lika bra att dansa på egen hand, på en stol och ensam fungerade också bra!, berättar Henrik.
Från början var gruppen liten, omkring 12-15 deltagare, och den leddes av Åsa N Åström. Det var också ovanligt många män med, vilket Henrik tyckte var roligt då det ofta är en kvinnodominerad grupp.
– Det är något extra att kunna säga att man dansar på Balettakademien. Folk blir förvånade, men här finns så mycket dans för olika målgrupper, säger han.
Vad har hållit dig kvar i alla år?
Henrik svarar utan att tveka:
– Jag tycker om att röra på mig och röra mig till musik. Det är roligt att göra olika saker, allt från balett till skulpturer, spegel- och skuggövningar, sittande och stående dans. Vissa rörelser kände jag igen från fysioterapin, men att nu göra dem med musik gör att det blir något extra.
Men det har inte alltid varit enkelt.
– Pandemin var tuff. Det blev inte lika kul när allt var digitalt. Det var bra som lösning, men man fick inte ta på varandra eller vara många tillsammans. Det blev inte samma sak helt enkelt.
Vad är den stora utvecklingen du har sett?
– Man kopplar rörelse, musik och dans, på ett helt nytt sätt. Jag har alltid tyckt om balettinslagen – det har varit en utmaning, berättar Henrik, och han ser en tydlig förändring över tid.
– Jag tycker att det är häftigt att dansen har utvecklats så mycket, och det är så roligt att få vara med och se det.
Har du märkt någon förändring hos deltagarna?
– Det är så mycket potential i att vara med i gruppen och känna musiken. Dansen ger så mycket energi!
Henrik har också varit med under föreställningar och resor, och han berättar om hur dessa upplevelser har betytt mycket för honom.
– Det har verkligen inspirerat mig att fortsätta. Det har varit roligare och mer varierat. Att få uppträda, att ta ett steg till och utmana sig själv – det ger så mycket.
Och hur känner du att din Parkinson påverkas av dansen?
– Förra vintern och sommaren ville inte kroppen riktigt vara med, men eftersom jag satsade på träningen, så har jag blivit gladare och piggare. Det finns inte mycket som är roligare än att röra sig till musik, säger Henrik med ett leende.
Tio år har gått snabbt – vad har du sett för förändringar under den tiden?
– Från att vara två pedagoger och 15 dansare är vi nu cirka 70 dansare och 15 pedagoger! Det har hänt så mycket, och det är otroligt att få vara en del av den här utvecklingen.
Åsa N Åström, en av pedagogerna, berättar också om hur de arbetar för att hålla sig uppdaterade och utvecklas.
– Vi utbildar våra pedagoger kontinuerligt och just nu utforskar vi rytmens betydelse – hur musiken, livemusiken och improvisation påverkar hjärnan. Det ger verkligen resultat, säger Åsa.
Vad tänker du om framtiden?
– Jag kommer att fortsätta i 10 år till!, säger Henrik och skrattar.
Henriks resa med Dans för Parkinson har inte bara varit en personlig utveckling, utan också en del av en större gemenskap. Hans engagemang och glädje smittar av sig, och hans berättelse inspirerar oss alla att fortsätta röra oss till musik och hålla liv i dansen.