Student 2021, Elin Svenberg

Hej Elin! Snart är det dags för studenten. Hur känns det att du tar examen under en period där undervisningen skett växelvis på distans?

Det känns såklart spännande. Jag har längtat till studenten i många år. Inte egentligen för att få avsluta studierna utan för att få fira att man klarat sig igenom så många år. Jag hoppas bara att pandemin inte påverkar firandet för mycket för då kommer jag genuint bli ledsen.

Personligen har distansundervisningen varit bland det bästa som hänt mig. Visst saknar jag mina klasskamrater och lärare men jag känner själv att jag har blivit mycket mindre stressad under den tiden som vi haft distansundervisning. Det tär mindre på krafterna att vara hemma vid sitt eget skrivbord än att åka fram och tillbaka till skolan.

Berätta hur en vanlig skoldag kan se ut när du studerar hemifrån eller är i skolan.

De dagar som jag är i skolan brukar jag kliva upp relativ tidigt, jag gillar att ha mycket tid på mig på morgonen. Jag tar mig till skolan med antingen buss eller bil och när jag är framme hälsar alltid lärarna på mig. Två eller tre lektioner in på dagen är det dags för lunch. Den vegetariska restaurangen Fröjas sal är en stor favorit för både mig och många andra i HUM18 så dit brukar vi gå och bjudas på chilli sin carne, pannkakor eller liknande. Efter kanske två lektioner till slutar dagen och alla går trötta men spralliga till bussarna. Skolan ligger bara en kvarts promenad från centralstationen så detta går fort.

Varför valde du att studera på Internationella gymnasiet?

Jag valde Internationella gymnasiet framförallt för att det är en så pass liten och kärvänlig skola. Grundskolan jag gick på var relativt stor och man märkte då ofta att lärarna var stressade och de såg sällan en som mer än ett namn på ett papper. Här märkte jag från början att det var helt tvärtom. Eleverna som jag träffade på gymnasiemässan kom ihåg mig när jag kom på öppet hus och det gjorde lärarna också. Men för att vara extra säker gick jag på en prova på dag på skolan och om jag inte var kär innan så blev jag det då. Dessutom är Internationella gymnasiet ett av extremt få skolor i Uppsala som har Humanistiska programmet. Jag var övertygad om att det var det programmet som skulle passa mig bäst eftersom jag har ett stort intresse för språk, kultur och människor. Jag kan idag säga att jag inte kunde ha valt ett bättre program eller en bättre skola.

Något du alltid kommer bära med dig från din tid på Internationella gymnasiet?

Hur lärarna på Internationella verkligen brydde sig om en. De blev verkligen som ens extra föräldrar. Jag har själv varit med om mycket jobbigt på sidan om studierna under de här åren och detta hjälpte lärarna mig alltid med. Min mentor har tagit hand om mig som sitt eget barn, på gott och ont (prova själva att ha betygspress från en mexikanare). Han och andra har alltid stöttat mig och gjort det dom kunnat för att underlätta för mig i mina studier. Detta kommer jag alltid vara tacksam över. Internationella är verkligen som en stor familj.

Några planer efter studenten?

Direkt efter studenten tänker jag ta en sabbatstermin och jobba så jag kanske kan flytta hemifrån men framför allt få arbetserfarenhet. Jag arbetar redan nu som vikarie till fritidsledare men har även lovats jobb som vikarie till elevassistenter på en grundskola i Uppsala. Efter detta ska jag vidare till grundlärarprogrammet på Uppsala universitet för att utbilda mig till lågstadielärare.

Var ser du dig själv om 5 år?

Om fem år är jag antingen färdigexaminerad lågstadielärare och jobbar någonstans i Knivsta eller Uppsala. Eller så har jag lyckats flytta till Barcelona. Planen var att jag skulle flytta redan hösten efter studenten men på grund av rådande omständigheter känns det tryggare att stanna kvar i Sverige tills allt lugnat sig.

Berätta om ett fint minne från studietiden.

Jag minns en av de första veckorna efter att jag börjat på skolan. Alla ettor skulle till Alnäs och sova över där, göra utmaningar och ha det allmänt trevligt. En sak som man kunde göra var att gå i en höghöjdsbana som de hade. Jag var en av få som vågade gå upp och under en av hindrena orkar jag inte hålla mig kvar så jag släpper faller ner från hindret. Det var ingen fara eftersom jag var fastspänd i vajrarna som gick mellan träden men det såg väldigt obehagligt ut har jag fått återberättat. Det som var kul är egentligen inte att jag ramlade eller hur de sex vännerna som jag hade nedanför mig alla fick total panik och trodde det värsta. Utan att vi från den resan höll ihop. Visst har vår grupp på sju personer splittrats en del på grund av saker vi inte kunna rå för men majoriteten av oss är fortfarande lika tajta. Känns kul att tänka att den gemensamma nära-döden-upplevelsen kan vara det som får så många olika personer att svetsas samman.