Hälsningar från Indien 2019

3 september
Våran tredje dag i Mumbai var dagen då vi skulle gå runt i slumområdet Dharavi. Tyvärr försov jag och min rumskamrat oss den dagen och behövde äta frukost fort för att vi skulle träffa vår guide. När vi träffade dem gick vi till tågstationen Church Gate och hoppade sedan av på tågstationen Mahim station för att ta oss till Dharaviområdet. På tåget fick vi information om de i Mumbai som åker tåg varje dag. Guiden som vi hade sa även att varje dag dör minst tio person av att tågvagnarna inte har någon dörr och att det är fullt med människorna på tåget.

Tåget stannar bara ca 15 sekunder på varje station. På den tiden ska alla ha tid för att gå ur och gå in i tåget.

När vi kom till vårat stopp delade vi upp oss i fyra grupper med en guide i varje grupp. En grupp gick även utan en lärare. Jag och min rumskamrat fick en guide som förklarade för oss om många saker om Dharavi. Vi fick veta definitionen av vad ett slumområde är. Definitionen av ett slumområde är när olagliga hus byggs på "regeringens mark". Efter ett litet prat med guiden gav vi oss in i slumområdet och fick se vad människorna där gjorde med plasten som de samlade in. De malde plasten och gjorde det senare till kabel. Senare gick jag och min grupp med guiden in till en annan byggnad som låg nära plasten som vi såg, och där pratade vår guide lite om projekten som Indiens regering hade för folket som bodde i slumområdet. Senare gick vi upp till taket och sedan ner igen. Vårat nästa stop blev på en liten läderfabrik där vi fick se hur de producerade sina egna väskor, jackor och byxor osv. Vi fick även känna på lädret de använde.

Hela den dagen gick vi runt i Dharavi-slumområdet, trånga vägar där vi behövde gå en och en, och allt detta monsunregnet. Jag främst av alla och min rumskamrat blev topp till tå blöta, även våran kallingar. Vi tog taxi tillbaka till tågstationen och tåget hem till hotellet.

/Berhan

4 september
Efter vi vaknade kl 4 på morgonen i hotellet vi bodde på i Mumbai så fick vi en snabb frukostlåda som dom flesta sparade till senare men som jag åt upp så fort vi kom in i bussen till flygplatsen. I frukostlådan fanns det en liten kartong juice, ett torrt rostat bröd, ett hårdkokt ägg samt två mindre mackor som jag märkte ganska snabbt var starka, jag åt upp allt utom dom två starka mackorna.

När vi kom till flygplatsen så gick vi snabbt på planet till bengaluru (inga särskillda problem, än). Vi mellanlandade i bengaluru, pga den tidiga morgononen + jetlag så kunde jag somna när som helst men det hände inte eftersom vi blev tryckta in i en stor kö av stressade indier vilka samtliga tittade på oss med en irriterad syn. Våra lärare sa till oss att tränga oss igenom oavsett vad eftersom vi var sena till vårat nästa plan. Vi höll på att tränga oss igenom tills vi kom till security där jag lade upp mitt handbaggage på en av lådorna och sedan min hatt, min dator, min moneybag och all min elektronik på en annan, sedan gick jag snabbt igenom security.

(OBS: det som kommer härnäst hände bara för mig och inte för någon annan av eleverna, om du inte vill läsa så är det bara att skippa dom kommande fyra styckena Hälsningar, Oscar) Jag gick igenom scanning och visitering sedan skulle jag plocka upp mitt handbaggage och alla saker som jag tog igenom security men jag såg aldrig mina grejer rulla igenom scannern utan det enda jag såg var en ensam chromebook, ovetande om det var min eller någon annans så plockade jag upp den. Jag såg alla mina klasskamrater passera mig tills jag var ensam med lärarna vid security och först då så märkte jag att jag inte hade lagt mina saker på scanningsbordet. Istället så hade dom stannat kvar på bordet före det så mina grejer hade aldrig åkt igenom scannern, detta bord befann givetvis före security. Jag skrek till vakten som var så god att hjälpa oss att mina saker låg kvar på bordet före security, därefter så stormade han igenom massa redan irriterade passagerar samt security för att hämta dom (ta notis om att "mina grejer" innehåller min väska, min hatt och min dator). Så fort jag har fått mina saker så sa mina lärare att vi behövde springa så snabbt som möjligt till gaten eftersom vi var mer än sena. Karin tog min väska och jag tog allt annat sedan sprang jag med min hatt löst sittande på mitt huvud.

Bortom alla odds så kom vi i tid till gaten, hoppade snabbt in i bussen där det första jag såg var en nedbruten Marcel sittandes på trappen. När jag kom in i bussen började applåder från alla som var med eftersom jag var den sista, Marcel sa att han inte hittade sin dator samtidigt som jag och Fredrik tittade ner i min vänstra hand där jag höll en extra chromebook dator. Så för att summera den här händelsen som tog plats på bara ca 20 minuter så kan jag säga att jag gick stressad genom security hoppandes på att mina saker skulle dyka upp, jag hittade Marcels dator troende att det var min, sedan fick jag tag på mina saker med hjälp av en säkerhetsvakter samt mina lärare, vi sprang som vinden till våran gate där vi blev bemötta med applåder för två saker: 1. Att hitta marcels dator (av misstag) 2. Att få alla med på planet.

Tillbaka till en mer objektiv dagbok. Ett till flyg, två till sömnlösa timmar. När vi till slut kom fram till trichy så plockade vi upp vårat baggage och sedan väntade vi på santhanam utanför flygplatsen. Vi stod där i förmodligen fem minuter tills vi såg Fredrik krama om en femtioårig man som sedan sa att han var Santhanam, vi hälsade på honom och lade in vårat baggage i bussen och sen var vi på väg. Denna buss var det bästa fordonet vi åkte på under hela resan, det fanns nog med AC för 20 personer samt JBL högtalare över hela bussen. Efter cirka en timme i bussen så kom vi ut i den varma indiska miljön utanför Trichy, vi blev välkomnade utav Santhanams familj med en välkomstceremoni som santhanam gjorde det klart för oss att hans familj inte tror på utan dom gör det det bara pga tradition och för att introducera oss till det indiska sättet. Efter ceremonin där vi tände ljus som representerade våran grupps många nationaliteter, krossade en pumpa och luktade på rökelser som tog bort all negativitet, tog vi upp vår packning till rummen.

Efter runt 20 minuter så blev vi nedkallade av våra lärare för att gå till en gård nära Santanams hus där vi blev välkomnade med trummor och dans, vi blev tvungna att dansa utomhus i cirka en timme. Efter dansen så var förmodligen alla svettiga och vi fick vila runt två timmar, somliga duschade och sedan skulle vi åka in till Trichy för att köpa kläder som passade hinduernas klädstil. Vi killar köpte två kjolar kallade dothys och sedan kunde vi köpa en skjorta eller en annan kjol kallad lungi frivilligt. Lungi var en kjol som används som mysbyxor i Indien och dothys är mer formellare. Tjejer skulle ha på sig en dräkt kallad sari för finare evenemang och sedan hade dem också churriiar för enklare dagar. Tjejer behövde täcka ben och ha en ganska tajt krage också.

När vi kom hem senare så skulle vi killar gå och lägga oss men vi sov inte så mycket första dagen pga misskommunikation mellan jag, killarna och Santhanam. Vi missförstod varandra och trodde att vi inte fick ha på fläktarna medan vi sov så under första natten blev det lite sömn, mycket myggbett, plågsam värme och många som övervägde om att åka hem till Sverige igen. Lyckligtvis frågade vi Santhanam igen och han blev nästan chockad hur vi överlevde den första natten utan fläktar, sedan kommande nätter så sover vi, med fläkt, lugnt.

Oscar

5 september
Idag har vi besökt en skola. Jag trodde först att det bara var ett vanligt skolbesök, men när vi kom fram stod hela byn och väntade på oss, inte bara eleverna. De var så snälla, jag har aldrig varit med om så snälla människor tidigare. Eleverna visade upp traditonella danser. Vi hälsade på elever, var med på lektioner för att se hur det går till, och hade snack med elever. Sedan planterade vi träd på skolgården och lärarna fick presenter. Det var en fantastisk dag. Jag kände mig varmt välkomnad.

Iliya Mahdi

6 september
Idag har vi varit på många olika ställen och första stoppet var på marknaden där vi såg när folket sålde kött, fisk och grönsaker. Det var roligt att se hur de arbetade och hur de hälsade på oss när vi gick förbi för man fick en väldigt positiv känsla av att vara där. Sedan åkte vi till kremeringen där vi såg aska av folk som fått sina kroppar brända och vi tog även lite bilder med några gamlingar som jobbade där. Efter det åkte vi till tvättarkasten där vi såg hur folket tvättade sina kläder vid, Cauvery, av dom sju heliga floderna i Indien. Vi såg även en familj med fem barn där som vi gav pennor till och tog bilder med. Det var ett väldigt känslosamt moment den stunden, att se hur de levde men även för hur glada de var över att få träffa oss. Sedan åkte vi till ceremoniplatsen och fick se när folk tvättade sina kläder och badade längst floden, vi gick sedan till deras tempelelefant och där fick vi en välsignelse av den när vi gav en liten slant vilket var kul men lite oroande samtidigt då det kändes som borderline djurplågeri då elefanten inte såg så glad ut. Efteråt åkte vi till en skog med flygande hundar (jättefladdermöss) och fick se hur de levde uppe i träden och vi tog en massa bilder och fick lära oss lite mer om dem. Templet var vår sista destination och där lärde vi oss mycket om hur det byggdes, vad det betyder för hinduer och att allt var handgjort. Vi tog även väldigt många bilder där också och det var ganska coolt att få besöka det största templet i södra Indien. Senare mot kvällen fick de som ville ta bussen in till Trichy och shoppa loss lite med ett taxiåk hem igen. Vi alla hade en väldigt rolig dag och vi njöt utav varje stund vi hade med vänner och lärare. Det var en upplevelse som inte många får uppleva och vi är tacksamma över att vi fick den möjligheten att få se allting.

//Arvin och Marcel

7 september 
Idag har vi varit på tre ställen, det första va rehabiliteringscenter för blinda kvinnor där de lär sig olika saker som till exempel att virka. För att kunna klara av livet utanför. Många blev berörda utav det vi såg var på grund av hur tillfredsställa de va av det lilla de hade. De tar alltid emot alla personer som hälsar på med stora leenden.

På den andra aktiviteten besökte vi ett barnhem för HIV infekterade barn. (OBS de går på bromsmedicin). Barnen där var skygga för att komma fram till oss, vilket vi fick veta för att de har haft mycket kränkningar och diskrimineringar mot dem, genom att vi fick veta av en av systrarna att många social arbetare ville inte komma till dem och när de kom och besökte ville de inte röra dem. Det var den mest känslomässiga saken vi varit med om hittills på resan. Men vi lekte med dem och fyllde barnen med glädje. Vi gjorde så att de kände sig sedda, vilket var en underbar känsla för alla oss.

Den sista grejen var att vi gick till Rock Fort Tempel där vi klättrade upp för ett berg mitt i Trichy som hade 300 trappsteg och var 88 meter högt, (det blev många svett lökar), men vi fick se en av de vackraste solnedgångar någonsin.

Kram,
Lilly och Linnea.

8 september
Idag började vi dagen med gruppdiskussioner, förutom frukost förstås. Vi diskuterade våra upplevelser och intryck. Vi diskuterade bland annat hur snälla och glada alla i Indien är, hur fascinerande vi tyckte Dharavi var och känslor som väckts under resan.
Vi packade sedan tygpåsar med diverse skolsaker i för att sedan ge till barnen i en skola. Efter lunch gick vi till skolan i närheten för att måla om den. Några barn från byn följde med oss in i skolan och vissa började göra ramsor med barnen.
Det var samma skola som vi var på när vi vandrade i byn igår, vi som var med då kände igen vissa av barnen. De visade oss några ramsor och vi lärde dem några.
Sedan började de målas, medan jag och Linnea gick iväg med barnen utanför. Jag lekte med barnen hela dagen så kan inte säga så mycket om målningen annat än att det blev väldigt fint. Barnen som vi lekte med blev fler o fler när ryktet om våra lekar spred sig. Det blev även personerna från våran grupp som började leka med barnen istället för att måla. Vi lekte massor med lekar, jagade såpbubblor, passade ballonger och jag hoppade hopprep med barnen en stund.
Alla lekar spårade till slut ur till vattenkrig. När målningen blev klar samlades hela skolan för att bli tilldelade tygpåsarna som vi förberett. Och efter det var det dags att säga hejdå till barnen och gå hemåt.
/Alexandra

9 september - Bergsbestigning

Idag har vi bestigit ett högt berg i Indien som var 500 meter över havet. Det tog oss 2h upp och 1h ner. Skogen var härlig och vi såg bergsaporna som hade ögonen på våra väskor under hela utflykten. Vädret var perfekt för vandring och vi fick fina solbrännor (nästan). När vi kom upp på toppen var det en underbar utsikt över hela staden, vi tog många bilder och besökte en gammal moské där. På vägen ner var det svårt, ännu mera svettigt och alla fick längtan till bussen. Vi alla fick en skön tupplur under bussturen.

När vi kom hem badade vi i poolen i Santhanams trädgård och efter middagen har vi nu fått lyssna på många olika tänkvärda historier i en sk. santhana-time.

/Thidarat

12 september
Idag när vi besökte gymnasieskolan i Trichy kände vi att det gick över våra förväntningar. Det var inte som vi hade tänkt oss, utan bättre. Klassrummen var fina och fräscha, och eleverna hade mycket disciplin och respekt. Det var roligt att få vara med på lektionerna, vi deltog i en dansklass och hade väldigt roligt i och med att vi fick prova på. Innan vi kom till skolan hade vi fördomar om hur det skulle vara. Bland annat trodde vi att det skulle vara många människor överallt, att det skulle vara stökigt och kaos. Men när vi väl kom fram blev vi väldigt förvånade. Det var mycket bättre, och alla fördomar fick motsatsen bevisad. Eleverna var trevliga och pratglada, vilket vi uppskattade mycket! Efter att ha varit på lektionerna så samlades vi med de indiska eleverna och pratade. Vi hade trevliga samtal och ställde många frågor såsom vad de vill göra i framtiden och vad de skulle vilja förändra i det indiska samhället osv.

Efter mötet med eleverna åkte vi iväg och lämnade det lärorika besöket på gymnasieskolan. Vi åkte buss in till stan för att äta lunch på en restaurang, men vi var få som tyckte om maten... som tur var nästa stopp shopping! Sjävklart var Ebrar väldigt exalterad och spenderade en massa tid och pengar på sitt intresse för den indiska kulturen, Nadin tröttnade däremot ganska snabbt.. Vi var på stan i ungefär två timmar och passade på att köpa presenter även till familjen.

Efter shoppingrundan åkte vi hem för att vila en kort stund innan det sista programmet för dagen. Vi skulle åka till nightsschools för att se hur dessa fungerar i och med att vårt projekt tidigare under resan gick ut på att måla en av skolorna. Det var en mysig stämning den kvällen trots att många av oss var väldigt trötta. Barnen var lyckliga och lekfulla, och att få se deras glädje lyfte upp vårt humör. Trots att rummen var små och trånga, hade barnen ändå kul och var uppskattande. Vi lekte och delade ut olika saker såsom pennor och ballonger, barnen tyckte att särskilt det var exalterande.

Efter en lång dag med många aktiviteter och intryck kom vi hem till Santhana för att äta ännu en god middag, ett perfekt avslut på en lång men händelserik dag.

Ebrar, Nadin

13 september 
Idag fick vi ungdomar sova oss redligt pigga. Upp och hoppa skulle vi så sent som 8:30, då det serverades frukost. Frukosten bestod av det vanliga: rostad bröd, gröt och frukt. Det mesta slank ned, men magen var dock redan fylld av upprymdhet och förväntan inför dagen. Känslorna gick över tid att tygla, ty det var inte förrän kl 10 som första aktiviteten för dagen skulle börja. När klockan slog rätt fick vi chans att färdas runt byn på en vagn dragen av kraftiga oxar. Färden var inte alltför exalterande, men det var fortfarande, åtminstone i mitt fall, en unik erfarenhet.
Återigen fick vi tid, då efter färden, att packa våra saker (eftersom att vi skulle resa till Varkala dagen efter) innan vi än en gång drogs upp till övervåningen för att äta lunch.
Såsom frukosten förtärde vi även lunchen, vilken till min besvikelse var fullständigt vegetarisk. Besvikelsen dräptes av hungern som glatt anammade den kryddrika maten. Efter lunchen satt vi kvar där uppe på Santhanams övervåning. Lärarna signalerade att nu var det dags för att öva. Och öva skulle vi göra inför kulturväxlingen i en skola i eftermiddag. Samtliga elever sjöng "Idas sommarvisa" med lärarna i kör. Vi fick även sjunga nationalsången och vi gick flitigt igenom varje mening i de två första verserna.
Men nu var det dags för avfärd. Först och främst, innan det efterlängtade skolbesöket, släpptes vi ungdomar lösa i en affär där vi fick handla diverse godsaker vars syfte var att hålla oss krya under tågresan den kommande dagen. En förvånansvärd kort bussfärd senare och vi var framme vid "Holy Cross College". Vi bemötes av jämnåriga flickor i soldatinspirerade uniformer som alla stod i givakt. I mitten av skolgården stod ytterligare en skara uniformsbärande tjejer som gav oss ett rytmiskt välkomnande med både trummor och blåsinstrument. Därefter fick vi sitta en kort stund i rektorns kontor men snabbt därefter gick vi ut mot publiken som jublade högt då det fick vittring om oss. Vi fördes längst en korridor med fyllda sittplatser på båda sidorna. Tomma sittplatser befann sig längst fram vid scenen där det var avsett för oss att sitta, vilket vi också gjorde. Eventet inleddes med tal från både Sankari och Fredrik och på både engelska och tamil. Efter talen bjöds det på spektakulära framträden. Många begåvade unga artister dansade för oss i både åldrig samt traditionsenliga danser, men också moderna "pop" danser. Utöver det sjöngs det. Men sångerna skulle inte framföras allenast på tamil. Vi, internationella gymnasiets ungdomar presenterades upp på scen. Framgångsrikt framfördes "Idas sommarvisa" och svenska nationalsången. Sångerna mötes givetvis av jubel och kulturväxlingen var officiellt genomförd. Men innan jag avslutar detta kapitel kan jag tillägga att två av våra elever, Joy och mig själv, framförde varsitt solo-framträdande. Först ut var jag med den kanske lite åldriga låten "Fattig bonddräng", som jag spelade på piano och sjöng. Joy å andra sidan spelade vant på sin ukulele den kanske lite mer bekanta låten "Riptide".
Det sista vi gjorde på dagen skedde på den numera trygga miljön: Santhanams övervåning. Efter en smaklig middag var det dags för avslutningsceremonin. Vi skulle ju nämligen lämna Trichy tidigt på morgondagen. Alla vi elever och lärare fick ett hjärtlig avskedstal av Santhanam och Sankari och i gengäld fick de många fina miniatyrtal av var och en av oss ungdomar. Det delades ut presenter från båda hållen. Varje elev samt lärare fick var sin troféliknande sköld dekorerad med olika symboler och texter, nämnvärt är att det stod en dikt av Santhanam på sköldarna. Skolan fick också ta emot en tavla av värdeparet. Santhanam, Sankari och personalen fick ta emot olika föremål med folkuniversitetets vapensköld på och en av våra elever, Alexandra, gav en burk hemmagjord honung till paret vilket tillsammans med resten av föremålen gjorde dem glada.
Dock skulle inte vi gå till sängs riktigt ännu. Kocken fyllde år så vi fick sjunga igen, fast denna gång för honom. Tårta och glass serverades och i och med det var avslutningsceremonin samt dagen avslutad.

/angelos