Foto: Magnus Aronson
– Jag är jätteglad att "Stanna hos mig" har kommit ut som en bok, men skrivandet har jag gjort – och gör fortfarande – för min egen skull. För att jag tycker att det är något av det roligaste och mest givande som finns! säger Ulrika Lagerlöf.
Berätta lite om dig själv!
– Jag är 37 år och jobbar som kommunikationsansvarig inom skogsbranschen, på en stiftelse som heter Skogssällskapet. Jag bor i ett hus i södra Uppsala med min man och två barn som är sex och nio år gamla. Jag och min man brukar skämta om att jag har myror i brallan, eftersom jag väl är rätt så energisk av mig. Jag tränar mycket och planerar att åka Vasaloppet för tredje gången i vinter.
Hur väcktes ditt intresse för att skriva?
– Jag började skriva sagor i samma stund som jag lärde mig att behärska alfabetet och fortsatte sen att skriva berättelser av olika slag fram till gymnasiet någon gång. Där någonstans övergick det till att mer handla om dikter och låttexter, eftersom jag också spelade i band under den perioden. När jag blev föräldraledig med min dotter för knappt tio år sedan tog jag upp det skönlitterära skrivandet igen.
Du har precis debuterat med spökromanen Stanna hos mig, ett manus som du på sätt och vis påbörjade på en kurs du läste på Skrivarakademin – berätta mer om det!
– "Stanna hos mig" började som en novell när jag läste Skrivarakademins roman- och novellkurs våren 2014. Vi fick i uppdrag att skriva en novell och jag bestämde mig direkt för att jag ville prova att skriva en spökhistoria eftersom jag själv alltid varit väldigt mörkrädd och lättskrämd. När vi gick igenom alla texter och gav varandra feedback fick jag så otroligt fint gensvar både från kursdeltagarna och från min lärare Maja-Maria Henriksson. De tyckte att det fanns stoff till en roman i berättelsen, och efter det kände jag mig inspirerad att bygga vidare på historien.
Ditt manus lektörlästes senare av Skrivarakademins Camilla Wittmoss, vad gav det dig?
– Det gav otroligt mycket att få Camilla Wittmoss synpunkter på texten. Hon hade många konkreta råd som jag kunde arbeta vidare med. Hon var också väldigt uppmuntrande, vilket betydde mycket för mig och fick mig att våga satsa på att försöka få den utgiven.
Hur såg vägen till att få manuset utgivet ut?
– Ungefär nio månader tog det från att jag skickade in manuset till ett förlag, till att jag fick kontrakt med bokförlaget Lava. Jag skickade till ett antal förlag våren 2020, men fick nej. Ett par av förlagen jag skickade till erbjuder dock även hybridutgivning, och jag fick ett par sådana erbjudanden. Det innebär alltså att man själv är med och finansierar utgivningen, men jag kände mig tveksam till det och funderade mycket över hur jag skulle gå vidare. Under hösten 2020 såg jag att Lava efterlyste manus, så jag skickade in till dem och efter ett par månader kom beskedet att de ville ge ut min bok, enligt ett traditionellt upplägg! Jag blev så otroligt glad och överraskad att de trodde på mitt manus och ville bekosta utgivningen.
Vilka var de största utmaningarna med att skriva romanen?
– Den största utmaningen var nog tempot i berättelsen. En novell är ju så koncentrerad i sin form, och när jag skulle skriva ut historien blev tempot ojämnt. Vissa delar var fortfarande väldigt intensiva, medan andra delar flöt ut. Så jag fick jobba med att försöka få tempot att bli mer jämnt. En annan utmaning var att bestämma sig för att berättelsen var färdig. När jag väl skrivit klart skalet till berättelsen handlade en stor del av arbetat om att fördjupa karaktärerna, och det kan man ju fortsätta med i all evighet om man vill.
Vad är det viktigaste du tar med dig från Skrivarakademin?
– Gestaltning! Ibland är det lätt att vilja förklara något för läsaren, men ofta blir det så mycket intressantare om det som sker gestaltas. Då får läsaren chansen att själv bilda sig en uppfattning om hur det ligger till i stället för att du som författare skriver läsaren på näsan och förklarar.
Har du något tips till den som vill satsa på sitt skrivande?
– Att försöka se till att det fortsätter att vara lustfyllt. Det finns otroligt många författare och många starka berättelser, så att nå ut med sin historia är ju väldigt svårt. Men så länge man gör det för sin egen skull, för att det ger en något att skriva, har ju skrivandet ett värde i sig. Så har jag tänkt hela tiden och så tänker jag nu också.
Vad har du på gång just nu?
– Jag skriver på en historia som jag gått och klurat på ett tag, men som jag väntade med att börja skriva på tills jag kände att jag var helt färdig med "Stanna hos mig". Det är också en historia som rör sig i gränslandet mellan verkligt och övernaturligt, och som utspelar sig mycket i mina gamla hemtrakter i Uppsala. Den går under arbetsnamnet "Odjuret".