Ulrika är barn- och ungdomsförfattare och journalist och bor i Stockholm. Hon debuterade redan 2009 med ungdomsromanen "Decembergatans hungriga andar", för vilken hon tilldelades Slangbellan. Därefter har hon släppt ytterligare tre böcker som alla vänder sig till unga. "Ut på det djupa” är hennes senaste roman.
Hur väcktes ditt intresse för att skriva?
– Jag har alltid gillat att både lyssna på och berätta historier, och jag har alltid varit nördigt intresserad av att laborera med ord och språk. Som barn ljög jag ganska mycket, ofta om saker som var så överdrivna att ingen trodde på dem. Men det gjorde inget, för i min fantasi var det sant och det räckte!
Du läste en kurs på Skrivarakademin innan du debuterade, berätta lite om det!
– För 10 år sedan läste jag en kurs som hölls av Erik Grundström. Innan jag började kursen kände jag att mitt skrivande antingen var allt för yvigt, så att texterna blev roliga men spretiga, eller så stringenta att de inte längre kändes skrivna av mig. På Skrivarakademin fick jag möjlighet att lägga bort alla tidigare föreställningar om vad skrivande "är" och "bör vara". Något av det bästa med utbildningarna och kurserna är att det är så prestigelöst. Samtidigt finns lärarna där som, med en fast men vänlig hand, vägleder en så att man hittar sådant i den egna texten som får en att känna: ”Det här är bra, det här är jag!”. ”Den egna rösten”, som det kallas.
Hur kommer det sig att du valde att börja på Skrivarakademin igen och läsa Skrivarlinjen projekt när du redan var en etablerad författare?
– När jag bestämde mig för att återvända till Skrivarakademin hade jag arbetat med ett manus i fem år. Jag visste inte hur jag skulle få rätsida på det. Jag kunde inte lägga ner arbetet, för jag hade redan investerat så mycket tid och ork. Men jag visste heller inte hur jag skulle göra för att ro projektet i land. Jag var smått desperat.
– Det var Annica Wennström (huvudlärare på Skrivarlinjen projekt, reds. anm.) som fick mig att hoppa på utbildningen, efter en hel dags korresponderande på Messenger. Under kursens gång insåg jag att jag trots allt visste en hel del om det här med att skriva, och det gav självförtroendet en skjuts. Jag insåg också hur viktigt det är att tillbringa tid med andra som har samma brinnande intresse som en själv, att vara i ett skrivande sammanhang och tillsammans grotta ner sig i textanalys. Få yrken är så ensamma som att vara författare.
– Slutligen insåg jag motvilligt att det här med dramaturgi inte är så dumt ändå. Att skriva lite "som det känns bra" innebar åtminstone för mig att det tog väldigt lång tid att hitta den röda tråden, samt många, plågsamma strykningar. Hur det ens har blivit några böcker innan den här polletten trillade ner är nästan ett under. Det var, kort sagt, ett galet omständligt sätt att arbeta.
Vad är det viktigaste du tar med dig från Skrivarakademin?
– Tron på mig själv som författare. För att bli tagen på allvar måste man utgå ifrån sig själv. Vikten av att träffa andra författare och vara i ett litterärt sammanhang var också något jag tog med mig. Efter utbildningen tog jag initiativet till en "responsgrupp" där jag och två andra författare läser varandras (högst ofärdiga) texter, sedan träffas vi någon gång i månaden och fikar och ger varandra en fördjupad textanalys. Vi har hållit på i över två år nu, och det har blivit tre böcker hittills.
Har du något tips till någon som vill satsa på sitt skrivande?
– Skriv! Det låter enkelt, men det finns verkligen inget annat sätt att bli bra på något än att göra det så mycket som möjligt. Skriv, läs vad andra har skrivit, och sluta gnäll. Talang finns det gott om, men för att lyckas som författare är tålamod och envishet en mycket större tillgång – och båda går utmärkt att öva upp.
– Och just det, var snäll och förlåtande mot dig själv. Väldigt mycket av det man skriver är fruktansvärt dåligt, men det behövs för att man ska kunna sålla ut det som är bra.
Vad har du på gång just nu?
– Åh, just nu har jag så roligt! Efter fyra allvarstyngda ungdomsromaner med flickor i fokus, kände jag att det var dags att kicka igång något helt annat. Jag skriver på ett manus för mellanstadieåldern, som handlar om en pojke. Tanken är att det ska bli flera böcker men mer än så vågar jag inte berätta, för det betyder otur.